En löpares dagbok

Krönika av Anna Bjurman

 Tyvärr inleder jag inte denna text med riktigt samma glädje som min förra, då jag just vunnit Helsingborgs maraton. Som tävlingsperson är det svårt att leva på gamla meriter och tyvärr är jag generellt väldigt dålig på att njuta av bra prestationer. Jag var glad någon dag efter mitt maraton och för min prestation där, men sen gick det ganska snabbt att ta sikte mot nya tävlingar och mål.

 Det är inte alltid så lätt att ladda om och efter en sådan urladdning som det faktiskt var. Jag försökte verkligen. Jag vilade helt från löpningen i fem dagar, sen joggade jag lätt två pass veckan efter. Det var något kroppen helt enkelt strejkade mot. Den ville inte springa och motivationen var låg. Det närmsta loppet var Malmö halvmaraton tre veckor efter loppet i Helsingborg. Det skulle jag väl klara och halvmaratondistansen som utan tvekan är min favorit. Trots lite bristande motivation så skulle det bli kul! Alltefter att dagarna gick fungerade kroppen bättre och huvudet ville även det lite mer. Jag kämpade verkligen och försökte hitta den där glädjen jag brukade ha. Jag kan inte säga att jag var nöjd med min prestation på träningarna inför tävlingen men jag hade försökt göra det bästa av situationen.

 Dagen kom och jag åkte ner till Malmö lite lagom förhoppningsfull om att det kanske kunde bli ett hyfsat lopp. Ja, ni hör.. redan där kändes det lite kört. Jag värmde upp, men där fick jag faktiskt ett litet ljus i mörkret. Uppvärmningen gick bra och benen kändes lätta. Fartökningarna innan gick lätt och det kändes helt klart över förväntan. Skulle det här bli en bra dag trots allt? Hoppet kom tillbaka.. Startskottet gick 15.00 utanför Malmö Stadion. Efter någon kilometer la jag mig i rygg på två andra tjejer (2an och 3an i loppet) och kroppen kändes fortfarande riktigt bra. Det var en relativt snabb öppning men inte någon omöjlig fart alls.
 Första delen av loppet gick mestadels inne i centrala Malmö. Vi passerade 5 km på 19.30 ungefär, dvs. lite snabbare än tänkt. Vi sprang i vår trio och vi skiftade ordning lite och hjälptes åt att dra. Vid 8 km började jag få känning i mina lår. Ni som läst min text om maratonet vet att jag var otroligt nära till kramp i framsida lår.
 Den här gången var det baksidan som började dra ihop sig. Jag tror att jag kan ha kompenserat den för mycket eftersom framsidan fick sig en rejäl omgång under maran. Jag försökte ignorera känslan och jag fortsatte trycka på i samma fart. Vi närmade oss Stadion för varvning efter 10 km och då hade vi ganska exakt 40 min. Andningen och övriga kroppen kändes fortfarande över förväntan.
 Vad skulle jag göra? Baksidan blev värre och värre, framförallt vänster och när jag passerat 11 km kunde jag inte riktigt trycka med det benet. Jag valde att avbryta. Så otroligt besviken jag var efteråt. Det sista jag ville var just att bryta .

 Det gjorde inte det hela lättare för ett redan dåligt psyke och kropp. Efter ytterligare ett par veckor efter Malmö halvmarathon var det fortfarande så att vissa träningspass gick bra och andra riktigt dåligt. Det var ändå dags att springa finalen i Skånes Grand Prix. Det var ett terränglopp på hemmaplan och jag visste varenda meter på banan. Det var 4 kilometer, en distans som i vanliga fall definitivt skulle vara en nackdel för mig, men det var skönt att springa en distans som jag aldrig tidigare testat. Jag kände varken press från mig själv eller någon annan. Loppet gick långt över förväntan och jag sprang in på en andra plats på 14.46. Det kändes faktiskt som en seger den här gången...

 Efter det loppet gällde det bara att fortsätta fokusera och kämpa. Trots detta lopp har det ännu inte riktigt lossnat för mig och jag hittar inte samma glädje. Jag har ställt mig frågan: Varför gör jag det här? För att jag vet att jag älskar det och för att jag vill uppnå bättre resultat. Jag tycker att det räcker som svar.

 Snart börjar vinterträningen och fullt fokus på bra resultat 2016!

Text: Anna Bjurman

Datum: 2015-11-22