Vinterfacit på gott och ont

Krönika av Uno Grönkvist

 Det nittiofemte Vasaloppet är avverkat.  Det fulltecknades redan ett år i förväg av 15 800 skidlöpare som var ivriga att betala närmare 2 000 kr var för att visa den styrka som krävs för att ta sig hela vägen från Sälen till Mora. Inte oväntat blev det norsk seger i herrklassen. Vem hade väntat något annat denna vinter då Norge har dominerat totalt i såväl längdspåren som de alpina backarna.

 Samma dag som Vasaloppet ägde rum avslutades längdskid-VM i Seefeld. Tolv intensiva tävlingsdagar med guld i damernas skidstafett som höjdpunkt ur ett svenskt perspektiv. Särskilt glädjande var nittonåriga Frida Karlssons internationella genombrott.

 Vasaloppet markerar traditionellt slutet på skidsäsongen. Men i år är det skidskytte-VM som sätter slutpunkten i Östersund. Vilken vinter det har varit! Två VM på hemmaplan, i härliga Jämtland. Bra tajming med tanke på Sveriges OS-ansökan.

 Att Vasaloppet och VM får berättigad uppmärksamhet är naturligt. Men jag antar att det är fler än jag som tycker att TV-bevakningen av skidor på längden och tvären har nått orimliga nivåer den gångna vintern. SVT har ägnat åtta timmar söndag efter söndag åt tävlingar av allehanda slag inom ramen för sitt Vintermagasin .

 Längdskidåkningens alla grenar har lyfts fram och analyserats sönder och samman. Vad gäller skidsport utför har TV-teamen kuskat från den ena lilla alpbyn till den andra för att inte missa ett enda åk. Skicross inte att förglömma. Och som om detta inte skulle vara nog så har skidskyttet upphöjts till nationalsport med oräkneliga timmar i olika TV-kanaler.

 Det svenska intresset för skidskytte växte fram vid sekelskiftet tack vare Magdalena Forsberg. Hon vann världscupen sex år i rad och strösslade med OS- och VM-medaljer. Hennes suveränitet de åren motiverade haussen, men det var då det.

 Vet att inte alla läsare håller med mig. Skidsporten är starkt förankrad i vårt land med sina rekordlånga vintrar. Men nån stans måste gränsen sättas för hur många masstarter och sprintheat som vi orkar med. Det har stakats och saxats och skjutits i det oändliga och säkert är det många med mig som längtat efter gröna gräsmattor så att fotbollen äntligen får plats i rutan.

 Men smaken är som bekant olika. För min del minns jag med särskild  glädje VM-finalen i bandy som spelades i Vänersborg. Visserligen förlorade Sverige med uddamålet mot Ryssland, men matchen präglades av spänning och intensitet. Dessutom är ju bandy en sällsynt estetisk sport. Snabba skär på spegelblank is. Tekniska spelare som ger och tar men aldrig övergår till den brutalitet som präglar allt fler lagidrotter.

 Vintern 2018-19 läggs till handlingarna. Skidtjejerna i längdspåren har varit imponerande framgångsrika. Men vart tog grabbarna vägen? Den här säsongen är det sannerligen tjejerna som firat triumfer!

 Två intressanta frågor väntar på svar. Intresset för skidsporten i Europa minskar, sponsorer drar sig tillbaka och publiken sviker. Delvis beror det på den nordiska (läs norska) dominansen. Hur ska intresset kunna breddas för att sporten inte ska hamna i en ond spiral?

 Den andra frågan är om de svenska arrangemangen denna vinter har ökat möjligheten att vinna kampen om OS 2026. Det enda man med säkerhet vet är att Åre inte nådde ända fram. Vädret var inte på arrangörernas sida. Snabba växlingar ställde till det och störtloppen måste kortas. Kritiken var hård från flera toppåkare med Mikaela Shiffrin i spetsen. Dålig logistik bidrog till irritationen.

 Uppsatta mål nåddes inte heller. Den svenska medaljskörden slutade med en silverplats och långt mindre med publik kom till tävlingarna än förväntat. Tråkigt för arrangörerna som gjorde allt de kunde för att VM i alla avseenden skulle bli en succé.

Uno Grönkvist

Författare och journalist

Datum: 2019-03-06