FOTBOLLENS SPELSYSTEM - Del 3

 Brasilien fick ett världsgenombrott under VM i Sverige 1958. Fram till dess hade de varit kända för sin teknik, men knappast för genomförandet. Brassarna hade sjabblat bort guldet på hemmaplan 1950. Men det som fanns på näthinnan innan spelet började i Sverige var den ohämmade brutalitet som präglat laget under VM i Schweiz 1954. ”Teknik” och ”system” fick nya betydelser när den match som gått till historien som ”Slaget i Bern” tolkades.
 Det var Ungern som ställdes mot Brasilien i en kvartsfinal som spelades i hällande regn. Ungrarna vann med 4–2. Efter att Julinho reducerat till 3–2 med 25 minuter kvar blev det ”elektriskt”. I sin helhet innehöll matchen 42 frisparkar, två straffsparkar, fyra varningar och tre utvisningar. Sándor Kocsis spikade slutsiffrorna med två minuter kvar. Men då hade kampsporten pågått öppet i mer än 20 minuter och efter slutsignalen fortsatte spelarna att slåss när brassarna trängde in i sina motståndares omklädningsrum.
 Två år senare inträffade det ungerska folkets resning mot Sovjetunionens överhöghet. Det ledde, precis som 1920, till en flyktingvåg. Miljoner ungrare tog chansen att lämna landet via gränsen till Österrike. Än en gång – om vi enbart håller oss till sporten – översvämmades världen av fotbollskunnigt folk när det framgångsrika landslaget splittrades.

 Fundamenten för segern i OS 1952 och finalplatsen i VM 1954 smulades sönder. Men kvar fanns en idé (4–2–4) som hade lagt grunden för segrarna över England 1953–54. Den hade odlats under 1930-talet, först i Schweiz och sedan i Brasilien. Mannen bakom var Izidor Kürschner, som spelat för MTK Budapest före första världskriget men sedan dragits med i den fotbolls-exodus som svepte fram under de ungerska maktskiftena kring 1920. Åren 1920–1935 var han verksam i Schweiz och Tyskland. bl.a. i Grasshoppers där han lärde upp Karl Rappan. Han lämnade dock Europa 1937. Kürschner tog jobb i Brasilien, först Flamengo(1937–38) och sedan Botafogo (1939–40). Han tog med sig sitt 4–2–4-spel och hans assistent i Flamengo, Flávio Costa, tog till sig av vad ”mäster” hade att lära ut. Kürschner var dock sjuklig, han led bl.a. av astma, och skulle redan 1941 hosta ihjäl sig i Rios fuktvarma klimat .

 Flávio Costa tog vid i Flamengo och hade även hand om landslaget i omgångar. På det viset ”sattes” 4–2–4 samtidigt i två stora fotbollsländer. När vi kom fram till VM i Sverige 1958 var brassarna på väg uppåt medan ungrarna var vingklippta. De blågula sydamerikanerna kom till Sverige med en 22-mannatrupp där den inbördes hierarkin ännu inte var etablerad. Vicente Feola, den senaste i raden av förbundskaptener, hade installerats tillsammans med en vetenskaplig stab. Det låg i linje med hans bakgrund. Han kom från São Paulo, redan då en stad inriktad på industriell rationalitet än den samba som brusade i bakgrunden varhelst man vände sig i Rio.   Kanske var det därför som Garrinchas insats i en träningsmatch mot Fiorentina(han gick förbi fyra man och gjorde mål) lades honom till last som ett ”brott mot instruktionerna” och en anledning till att ställa över honom i de två första VM-fighterna, mot Österrike(3–0) och England(0–0).

Fotbollsvärlden i förvandling
 Spelet flöt dock inte inledningsvis och till den tredje matchen, mot Sovjets lag (då mytomspunnet med sin ”maskinfotboll” med ändlösa passningskombinationer), kände Feola att han inte kunde hålla tillbaka sina bästa spelare. Garrincha fick starta. Men det fick också den ännu blott 16-årige anfallaren Pelé. ”All hell broke loose”, som det brukar heta. Olympiamästarna från Melbourne 1956 sattes på plats med 2–0 och publiken på Ryavallen i Borås fick premiärtitten på ett brasilianskt 4–2–4 i full frihet. Laget rusade mot VM-guld. Finalen, mot Sverige på Råsunda, vanns med 5–2 och i ett slag var fotbollsvärlden förvandlad.

Brasiliens landslag inför semifinalen mot Frankrike(5-2) den 24/6 - 1958. De i texten nämnda Zagallo, står som andre man från vänster, Pelé som tredje och Garrincha som femte mannen från vänster.

Tårtans glasyr och det röda bäret
 När Garrinchas ostyrighet istället sågs som en tillgång kom belöningen omedelbart. Fystränaren Paulo Amaral, till vardags verksam i Botafogo, hade på förhand avskrivit alla möjligheter att instruera Garrincha. ”När vi pratar taktik inför matcherna kan vi lika gärna skicka ut honom. Han får gå någonstans och spela pingis eller vad som helst. Han kommer ändå att göra det som faller honom in – passa framför öppet mål eller skjuta ur en omöjlig vinkel.” Poängen var att de övriga i laget hade lyssnat på instruktionerna och var så pass inne på sina respektive uppgifter att Garrinchas konster liksom blev tårtans glasyr samtidigt som Pelés avslutningar var förkroppsligandet av det lilla röda bäret, det som alla ville behålla för egen del.

 Garrincha balanserades av Zagallo på andra kanten, en vänsterytter som i första hand föll tillbaka och hjälpte till att täta det egna försvaret. Det var ett rollspel där de medvetna förstod sin plats och några få fick röja ohämmat. Detta öppnade för brasilianska klubbars turnéer i Europa. Alla ville se dem. Särskilt Santos, Pelés klubb i sina helvita dräkter. Märkligt nog var också en annan dåtida stormakt, Real Madrid, klädda i helvitt. När Brasilien vann sitt första guld hade Real Madrid vunnit Europacupen för tredje gången i följd(det skulle bli fem i rad). Både Brasilien och Real Madrid spelade med offensiven som det naturligt dominerande inslaget. Spanjorerna hade sin ledstjärna i argentinaren Alfredo Di Stéfano. Till hösten 1958 skulle också Ferenc Puskás, en av de ungrare som lämnat sitt land, bli spelklar. Brasiliansk underhållning parad med effektivitet och Real Madrids obetvingliga sätt att anfalla i våg efter våg såg under några sommarveckor 1958 ut att ha säkrat världsfotbollens framtida underhållningsvärde. Men så blev det inte. Italienarna funderade på motmedel.
 Där hade österrikaren Karl Rappans ”catenaccio” fått fäste under 1950-talet, försvarsspel med en extra täckande back och ett anfallsspel med snabba kontringsattacker, med en eller två skarpa spjutspetsar som skar sönder motståndarförsvaren. Internazionale hade 1953 vunnit Serie A med det spelet men deras tränare hade fått bakläxa av sin egen ordförande. Publiken stod inte ut med det finesslösa elände som bjöds. Alfredo Foni återgick till det gamla och vann på nytt 1954.

 Nereo Rocco började som målspottare för klubben Triestina och krönte sin fotbollskarriär som framgångsrik fotbollstränare där han var en drivande förespråkare för "catenaccio". Med Milan nådde han sina största framgångar med fem europatitlar, två italienska mästerskap och tre cupguld.

Rocco kung av catenaccio
 Under tiden hade i skymundan Nereo Rocco skridit till verket med sitt Padova. Rocco, på sin tid offensiv mittfältare med Triestina, hade tagit över Padova 1954 och bums fått upp laget i Serie A. Inför 1957/58 lyckades han låna Kurt Hamrin från Juventus. Svensken hade haft ett svagt första år i Turin(många skador). Nu fick han en annan roll, inte som ren högerytter utan som en av två spetsar tillsammans med Sergio Brighenti. Rocco hade också plockat Ivano Blason, Internazionales libero från guldåret 1953. Denne samlade upp bollar längst bak och tjongade långt på lagets vesslor längst fram.
 Med det här spelet knep Padova en tredjeplats i Serie A. En fantastisk bedrift där kollektivet vann framgång på sin sammanhållning och spelarnas väl definierade roller. Padovas publik hade aldrig sett något liknande och tänkte inte ifrågasätta någonting. Rocco höll en mer än godkänd nivå under sex säsonger i Serie A(i regel på övre tabellhalvan) och plockades 1961 till jobbet att träna Milan. Där vann han Europacupen 1963(Benfica 2–1) och den finalen var, typiskt nog, den första där en spelare av taktiska skäl sattes in på en ovan plats för att ”ta bort” en motståndare. Det var Gino Pivatelli, med 7 på tröjan, som sattes att bevaka Benficas speluppläggare Mario Coluna. I samband med en spelvändning i andra halvlek jagade han ikapp Coluna och fällde honom bakifrån. Portugisen bröt samtidigt foten och så var den dagen förstörd för pojkarna från Lissabon. José Altafini, en av de spelare som fått lämna Brasiliens startelva 1958, kunde snart göra sitt andra mål för dagen.

”Fotboll för fotbollens skull” kom i fortsättningen att ställas emot den italienska strängt disciplinerade inställningen där resultatet var allt (och nästan mer än så). Italien hade ju vunnit VM två gånger på 1930-talet och efter den första triumfen bestämde landets ledare Benito Mussolini att det guldlaget skulle förbli obesegrat. Förbundskaptenen Vittorio Pozzo förbjöds att en gång till nominera exakt samma startelva till en landskamp. Om man börjat styra och begränsa en naturlig utveckling med sådana beslut kan det naturligtvis ge vissa mentala skador inför bedömningen av hur det ska gå till att grunda en ny dynasti. Under det decennium som följde efter Milans seger på Wembley 1963 skulle Internazionale, Juventus och Milan dominera i Europacuperna men också medvetet styra utvecklingen och resultaten.

 I det fjärde och sista avsnittet berättar jag om hur den italienska catenaccions grepp om Europas fotboll bröts och hur det också kan ses som den moderna fotbollens entré.

Text: Gunnar Persson
Mail: gunnar@sportaffarer.se
Foto: Bildbyrån, sempremilan.com, depositphotos.com

Datum: 2023-09-10