2013   2014   2015   2016   2017   2018   2019   2020   2021  

| Januari | Februari | Mars | April | Maj | Juni | Juli | Augusti | September | Oktober | November | December |

Barn är inte buller – vi måste tänka större

Att det ens kunde bli en fråga.

Det var såklart en stor lättnad då beskedet till sist kom i slutet av 2020, att Mark- och miljööverdomstolen hade tagit beslutet att bullerplank inte behövde sättas upp kring Boovallen i Saltsjö-Boo och att de tillgängliga tränings- och matchtider som togs bort på helgerna i samband med processen återställdes. 

Det är inte bara Boo FF och Nacka kommun som nu gläds åt det beslutet. Hade utgången blivit en annan skulle det fått stora ekonomiska konsekvenser för Sveriges idrottsliv, men framförallt påverkat hälsan för våra barn och ungdomar.

 Möjligheten till idrottsutövning utmanas just nu på flera sätt. Det byggs fler och fler lägenheter i våra förorter. Kommunerna vill utveckla ”städer” i olika former. Resultatet blir många fina områden och behovet av fler bostäder finns där, absolut. Men hur blir det för alla barn och ungdomar som flyttar in?
 Skolor ser ut att byggas upp och till, men vilken plats har skapats för idrott? Finns förutsättningarna för att det ökade antalet barn och ungdomar ska få möjligheten till aktiviteter i arrangerad form eller spontant där de bor, att få hålla på med olika idrotter utan att behöva resa långt? Ingen lokal idrottsförening vill hamna i läget att man tvingas säga nej till barn som vill vara med för att det inte längre finns förutsättningar att erbjuda alla plats.

Vi måste tänka stort – och längre

 Vid varje beslut som tas, varje önskemål som uttrycks och vid varje utvecklingssteg som behöver ske, så måste vi också ha förmågan att tänka längre och större än till det egna ”lilla”. Med det egna lilla så tänker jag till exempel den egna föreningen jag arbetar i, kommunen jag är ansvarig för att leda eller som förälder mitt eget barns specifika vilja i sin idrott.

 När det gäller idrotten, som så många andra gemensamma samhällsintressen, är frågan vad som blir bäst för så många som möjligt. Det går inte att förneka att föreningslivet gör en obetalbar samhällsnytta för våra barn och ungdomars hälsa och utveckling.     Borde då inte idrottsplatser och möjlighet för spontanidrott och rörelse vara en självklar del i planeringen när bostadsområden planeras och byggs?
 På kort sikt förstår jag och andra att det kostar pengar att anlägga idrottsplatser/anläggningar och ur vinstsynpunkt är det betydligt mer lönsamt att sälja åtråvärd mark och bevilja tillstånd för bostadsbyggande. Men om vi tänker lite längre - vad kostar det att begränsa möjligheten att aktivera våra barn, ungdomar och äldre till rörelse, att försvåra för ideella föreningar att bedriva en verksamhet som är en tillgång till vårt samhälle?  Vad ska vi erbjuda våra barn- och ungdomar när de inte har en attraktiv fritidsaktivet att gå till? Vilka konsekvenser kan det få och vilka kostnader innebär det?

Var är det attraktivt att bo och leva?
  En attraktiv kommun att flytta till för barnfamiljer borde vara där det finns goda möjligheter för fritidsaktiviteter, där idrott och kultur har en central plats och är prioriterad, där närhet till naturen, skog och vatten lockar oss ut. Som de sociala varelser vi är vill vi samlas kring gemensamma intressen och vi behöver komma ut och röra på oss. Bland mycket annat så har 2020 lärt oss vikten och behovet av detta.

 Så det får inte bara handla om kortsiktig ekonomisk vinst i kronor utan om också om hälsa och trivsel på sikt. Där det finns plats och utrymme behöver vi tänka stort, skapa områden med idrottskluster där flera idrotter kan samlas; is-, sim- och idrottshall samt fotbollsplaner och friidrott. Vi behöver samlingspunkter med folk i rörelse hela tiden, gärna i närheten av en skola, till skog och natur.  Och går det inte att tänka så stort, tänk åtminstone ”idrottsytor” i varje område där bostäder skall byggas. Det är ju sådana områden som barnfamiljerna vill bo.

Det unika ideella föreningslivet

 Det ideella engagemanget är en förutsättning för att det breda föreningslivet skall finnas. Alla de fantastiska engagerade föräldrar, som i ur och skur tränar egna och andras barn på sin egen fritid. Våra ledare som ser till att barnen har en meningsfull och god aktivitet att sysselsätta sig med på fritiden. Vad händer med det engagemanget då ytorna blir mindre och förutsättningarna sämre?   
 När närheten till idrottsanläggningen inte längre är självklar och med det svårigheten för våra barn och ungdomar att gå eller cykla till träningen. I det allt mer inrutade och hektiska liv som många heltidsarbetande föräldrar lever, så behöver vägen till våra fritidsaktiviteter vara så enkel som möjligt, oavsett om det handlar om egen träning eller föreningsaktiviteter.  Närheten till löpspåret, fotbollsplanen eller simhallen får inte byggas bort.

Planera för barnen skull

 Staden flyttar allt längre ut från de ursprungliga stadskärnorna nu och det som för 15–20 år sedan var sommarstugeområden bebyggs med detaljplanerade lägenhets- och villaområden i takt med behov och ökad befolkning. God kommunikation, pendlarparkeringar och närbutiker gör det enklare att bo längre från centrala staden och arbetet.
 Men i all försäljning av mark som åtminstone kommunerna råder över, så är det viktigt att behålla gröna markområden för att ge utrymme för fritidsaktiviteter och rekreation.  Glöm inte bort våra barn och ungdomars hälsa i planeringen. Det handlar om allas vårt behov av att röra på oss och kunna samlas kring meningsfulla aktiviteter över generationsgränserna.

 Och nu -  när det i domstol har slagits fast att barn inte är buller - kan och måste idrott och boende kunna samsas i varje bostadsområde.

 Ytterligare tankar kring föreningslivets utmaningar och glädje från min horisont kan intresserade läsa om här.

 
Liv Sahlberg

Klubbchef
Boo FF

Kommentera gärna artikeln »