2013   2014   2015   2016   2017   2018   2019   2020   2021   2022   2023   2024  

| Januari | Februari | Mars | April | Maj | Juni | Juli | Augusti | September | Oktober | November | December |

Lärdomar från idrottsrörelsens integrationssatsning

 Statens och idrottsrörelsens gemensamma integrationssatsning har hamnat i blåsväder. Aftonbladet har i en uppmärksammad artikelserie kartlagt de drygt 200 miljoner kronor som sedan 2015 tillförts idrottsrörelsen för att möta och aktivera nyanlända. Resultatet visar att satsningen visserligen nått ut till många nyanlända men att pengarna fördelats mycket ojämnt på kommunal nivå och inte alltid hamnat där behoven är som störst.

 Mest pengar har hamnat i Malå kommun i södra Lappland, motsvarande 1410 kronor per nyanländ i kommunen. I andra änden av statistiken återfinns 36 kommuner vars idrottsföreningar blivit helt utan anslag – och detta trots att kommunerna i fråga tagit emot stora flyktinggrupper. En av dessa kommuner är för övrigt Sorsele, granne till Malå men med dubbelt så många nyanlända.

Blandade reaktioner

 Reaktionerna på Aftonbladets uppgifter blev blandade. Tidningens egen sportkrönikör Simon Bank konstaterade krasst att pengarna hamnat hos de föreningar som är duktiga på att söka bidrag, med följden att skånska Vellinge – välkänd för sin ovilja att ta emot flyktingar – blivit en satsningens största vinnare. Riksidrottsförbundets ordförande, Björn Eriksson, konstaterade att misstag begåtts men ansåg samtidigt att satsningen i huvudsak varit en stor framgång.

Inte förvånad

För egen del blev jag inte förvånad över Aftonbladets uppgifter. Jag har följt denna integrationssatsning på nära håll. Jag har imponerats av idrottsledare och föreningar som gör ett fantastiskt arbete för att välkomna nyanlända unga till Sverige och till det svenska föreningslivet. Men jag har också pratat med företrädare för landets kommuner om de utmaningar som följt i den europeiska flyktingkrisens spår. Enligt min mening har Aftonbladet identifierat ett problem som inte främst handlar om integrationspolitik eller om brister i idrottsrörelsens interna informationssystem. Problemet är att integrationssatsningen är utformad som ett stöd till de föreningar som har tid, kraft och ork att genomföra integrationsprojekt – samtidigt som landets idrottsföreningar verkar under mycket olika existensvillkor.

Socioekonomisk uppdelning

 Ett stort antal forskarrapporter har under senare år visat att svensk idrott blivit allt mer socioekonomiskt uppdelad. Lite förenklat kan man säga att föreningsidrotten idag har sitt starkaste fäste i storstädernas villaförorter medan aktivitetsnivåerna är betydligt lägre i socialt utsatta områden och på landsbygden. Detta har skapat fundamentalt olika förutsättningar att bedriva och utöva idrott. Medan anläggningsbrist och köer är utmaningar i många storstäder och tätorter så handlar problemen på landsbygden och i socialt utsatta områden snarare om ledarbrist och sviktande medlemsunderlag.

 Ett belysande exempel är lilla Ljusnarsbergs kommun i Örebro län. Detta är en kommun som på många sätt har det tufft. Den hamnar återkommande långt ned i kommunala kvalitetsindex – och allra lägst i mätningar av idrottsföreningars aktivitetsnivåer.
Endast i ett avseende toppar man statistiken: Ljusnarsberg är den kommun i Sverige som tagit emot flest nyanlända i förhållande till sin befolkningsmängd: för närvarande uppgår andelen nyanlända till över 13 procent av kommunens befolkning. Det säger sig självt: den idrottspolitiska utmaningen att möta och aktivera nyanlända är gigantiskt mycket svårare i Ljusnarsberg än i exempelvis Vellinge, Tyresö och Hammarö, det vill säga kommuner med ett vitalt idrottsliv men betydligt färre nyanlända.

Hänsyn till skilda existensvillkor

  Idrottsrörelsen ska vara stolt över alla föreningar som öppnat sina famnar för de flyktingar som kommit till Sverige. De förtjänar både vår respekt och offentligt stöd för sina insatser, oavsett var föreningarna finns. Men vi måste samtidigt ta lärdom av Aftonbladets granskning. Vi måste bli bättre på att förstå föreningsidrottens skilda existensvillkor i olika delar av landet – och utforma stödsystem som tar hänsyn till dessa olika villkor. Dessutom måste vi förstå de signaler som skickas när idrottsföreningar inte ansöker om utvecklingsmedel eller integrationsprojekt. Varför har föreningar i 36 kommuner blivit utan bidrag?

 Kanske är det just i dessa områden som behoven är som störst?

Text:  Johan Norberg

Kommentera gärna artikeln »