Några ord om fotbollsfesten

Krönika av Uno Grönkvist

 VM i Ryssland blev en strålande fotbollsfest. Spännande matcher, oväntade resultat och till slut en segrare som kändes helt rättvis.

 Mediebevakningen av detta megaevent har varit massiv och inte mycket återstår att kommentera när fotbollsentusiasterna här hemma nu har lugnat ner sig och vänder blicken mot Allsvenskan och serierna därunder. Men några personliga reflektioner kan jag ändå inte avhålla mig från, impregnerad av intryck som man har blivit av en hel månads ihållande VM-rapportering.

¤ Spelarnas beteende väcker frågor. Varför tar de sig så god tid på att lämna planen när de blir utbytta? Plötsligt verkar de utmattade och lunkar sakta mot spelarbåset, kysser gräset, applåderar publiken och kramar sina avbytare. De borde lära sig av hockeyn. Där sker bytena på löpande band utan att speltempot blir lidande.

¤ Är skådespelarutbildning obligatorisk på vägen till fotbollens elitnivå? Numera ramlar de vid minsta beröring, rullar runt flera varv och verkar vara nära döden. I mina ögon är det inte fair play att ständigt söka obefogade straffar och frisparkar. Tyvärr uppmuntras ofoget av många sportjournalister som hyllar spelare som ”fixar en straff” åt det egna laget.

¤ Även tröjdragningar, armbågar och spelarprotester mot domarna har kulminerat under detta VM. Fotboll har allt mer utvecklats till en kontaktsport, typ handboll och blir därmed mer svårbedömd. Spelet är snabbt och hårt, men frågan är om det är bra. Kortväxta tekniska spelare får allt svårare att hävda sig mot muskulösa bjässar uppemot två meter, inte minst i straffområdet.

¤ Det är valår och regeringen vänder kappan efter vinden. Ingen minister reste till Moskva för att vara med på invigningen. Anledningen var att visa solidaritet med Storbritannien efter det att Ryssland pekats ut som ansvarigt för mordförsöket på en avhoppad dubbelagent. Men när väl Sverige gått till åttondelsfinal fick det vara nog med protester, dock först efter att regeringen hade stämt av med makthavarna i England och Danmark (!) och näringsminister Mikael Damberg satt på hedersläktaren. Så mycket för den protesten!

¤ På den positiva sidan – ej att förglömma det svenska landslagets insats – var videodomaren VAR som hjälpte domarna på planen att fatta korrekta beslut. Kanske innebär det slutet för det bedrövliga vrålet om ”domarjävel” på kommande matcher på internationell nivå?

¤ Publikinramningen på de fina arenorna gjorde mycket för att dramatisera matcherna. Fina publiksiffror hela vägen. Ytterligare ett argument för att förlägga den här typen av prestigeevenemang till folkrika länder.

¤ Trots negativa spekulationer lyckades Ryssland genomföra detta jättelika evenemang på ett utomordentligt sätt. Lovorden var många från FIFA, spelare och fans.

¤ Mest synd var det om alla de publikvärdar som bildade en säkerhetsram runt alla fotbollsplaner. I två timmar eller mer stod de med ryggen mot spelet med bara någon meters mellanrum. Såg aldrig nån som vred på huvudet för att få en glimt av spelarna.

¤ SVT och TV4 svarade gemensamt för sändningarna till Sverige. Sakligt och professionellt överlag. Skönt att gammel-TV den här gången kunde ta hem spelet i konkurrens med de stora nätverken som allt oftare bjuder mest och stänger ute många tittare som inte är beredda att betala extra för att se sina idoler.

Vi gladdes och vi minns! Om fyra är det dags igen. I Qatar, av alla platser.

Uno Grönkvist

Journalist och författare

Datum: 2018-08-01