Är elitidrotten ond eller enbart god?

Krönika av Uno Grönkvist

”Idrotten gör många människor rika. Den fyller TV-tid och människors tomhet. Kärleken är, enligt Första korinterbrevet, tålmodig och god och inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Idrottsrörelsen däremot, är osund, girig, våldsam. Korrupt och personlighetsförstörande”.

 Den som avlossar den här salvan mot idrottsrörelsen är Staffan Heimerson i sin nyutkomna bok ”Punkt. Slut?”. Det är ett onyanserat påstående, som han inte underbygger. Det hindrar inte att det finns anledning att begrunda om det finns någon substans i det.

 Staffan är en av Sveriges mest rutinerade allroundjournalister som varit verksam i press, radio och TV hela sitt liv. Mest känd är han som Aftonbladets världsreporter i inte mindre än 44 år. Han har belönats med Stora journalistpriset och han är författare till en rad böcker. Sport har han rapporterat om från olika delar av världen och han har kommit fram till att idrottens ledare lever i en hybrisvärld.

Ytterligare ett citat ur boken: ”Idrott är i dag underhållningsindustrins hörnsten. Idrottsklubbar är handelsvaror på samma sätt som oljejättar. Viss form av sport som är farlig för hälsan – proffsboxning, Formel 1 och amerikansk fotboll – är tillåten tack vare extrem lönsamhet”. Att ifrågasätta idrotten är som att svära i kyrkan. Det fick författaren Ivar Lo-Johansson erfara redan på 1930-talet då han skrev sin omdebatterade bok ”Jag tvivlar på idrotten”. Men naturligtvis ska idrotten granskas kritiskt precis som alla andra samhällsområden. Att vissa idrotter är hälsofarliga råder det ingen tvekan om, det har forskare konstaterat för mycket länge sedan. Dit hör proffsboxningen och, vill jag tillägga, Mixed Martial Arts (MMA), där praktiskt taget allt är tillåtet i kampen om segern. Att den sporten är särskilt uppskattad i kriminella kretsar säger något om dess särart. Formel 1 är den mest genomkommersiella sport som existerar och att den kan fortsätta att göra det, trots att miljöaspekten för varje år väger allt tyngre, beror på de enorma penningsummor som den omsätter.

 Korruptionen inom vissa elitidrotter är väl känd genom undersökande journalistik under senare år. Det räcker med att nämna Sepp Blatter. Fifas rykte har blivit så skamfilat att en rad tidigare lojala sponsorer har lämnat båten. Den har i stället fyllts med kinesiska storföretag som vill använda elitfotbollen i sina globala strävanden. När vi följde VM i Ryssland den gångna sommaren kunde vi se logotyper för Dalian Wanda, Vivo och Hinsense, kinesiska konglomerat som tidigare varit kända endast i branschkretsar.

 Att erkänna fel och brister är inte fel. Det har en världsomspännande rörelse som idrotten råd med. För vi kan väl alla vara överens om att det positiva väger tyngst? Inte minst inom den ideellt drivna folkidrotten i vårt land.



Uno Grönkvist
Journalist och författare

Datum: 2018-09-12